Onceuponatime

"Tack så jättemycket för kameran!" Sa jag och log mot Anna, hon skrattade bara och sa:

"Äsch det är lugnt! Det är min gamla jag fick en ny av pappa för två veckor sen!"

Jag pillade lite på kameran tills Ethan blev trött på mitt prasslande och sträckte sig över bordet.

"Så! Så! Sch!" Sa han och pekade på "ON" knappen jag log lite generat och Charles brast ut i ett skratt.

"Du förresten hittade du den där Black killen?" Frågade han medan jag zoomade in och ut på hans näsa.

När Anna upptäckte att jag filmade pussade hon Charles på kinden och gjorde en grimars.

Ethan sa något snabbt på franska och återgick till maten.

"Njaee," Sa jag och filmade runt lite i matsalen.

"Vaddå vandrade du omkring i regnet helt själv?" Frågade Anna.

"Nejdå men ingen var hemma så när jag var på väg hem stötte jag på en kille på stranden."

Plötsligt var alla tre mycket uppmärksamma och lutade sig över bordet för att få höra mer.

Jag tittade lite misstänksamt på dom och fortsatte.

"Han hette Seth och var också Quiluete, vi började prata och när det började regna så bjöd jag hem honom till mig..."

"Jaaaaa?" Frågade Anna.

"Och vi pratade lite till... Och sen bjöd han med mig till en lägereld med sin klan.. Alltså Quiluete." Sa jag och tittade ner. Jag kände hur rodnaden brände i kinderna. Men Anna sträckte sig fram och petade mig på näsan.

"Du har inte bara ett säkert MVG men också en dejt!"

Charles log.

"Vad roligt ferr dej!" sa Ethan och log ett litet leende.

"En dejt? Vad snackar ni om? Det är ju bara till skolprojektet......"

"Tror du verkligen på det du precis sa?" Frågade Anna och reste på sitt ögonbryn.

"Nej, men jo men asså vi känner ju inte ens varandra! Hallå? Jag träffade honom igår? Varför skulle jag eller han för den delen ens..."

"När är det?" Frågade Anna och tog upp sin kalender.

"I övermorgon men-"

"Oj shit! Gör du något efter skolan?"

"Nej men-"

"Bra! Då kommer du hem till mig."

"Åhh neej....." Sa jag och stönade.

"Jo men kom igen!" Sa hon och log sedan tittade hon på klockan och såg aningen förskräckt ut.

"Oj! Sena igen! Kom nu Jenny!" Sa hon och små sprang till utgången.

Jag följde motvilligt efter.

"Jenny! Kameran!" Sa Charles,

"Åh tack!" Sa jag snabbt och stängde av den, sedan sprang jag efter Anna.

*          *            *

"Jag vägrar! Jag VÄGRAR!" Skrek jag inifrån toan.

"Men kom igen!" Sa hon och bankade på dörren, "Ingen annan är hemma det är bara jag ju!" Forsatte hon och jag hörde att hon log.

"Ok... Men bara om jag får välja nästa outfit själv.."

Det var tyst en stund.

"Ok"

"Lovar du?"

"Jaaaa! Kom igen nu! Jag vill seeeeee!" Jag öppnade dörren och klev ut i hallen.

Hon hade lyckats tvinga på mig en kort, armlös blå klänning med svart spets. Den var väldigt fin men inte riktigt... Jag.

"Tycker du inte att detta är lite för..... Fint? För en lägereld?" Frågade jag och snurrade runt.

"Jo, kanske.... Men du MÅSTE ha på dig den på balen!!"

"Deal!"

"Deal!"

"Ok, nu ska jag välja en outfit." Sa jag och gick in i hennes rum. Dörrarna till hennes garderob var uppslagna och alla möjliga saker välde ut ur den.

Jag grävde runt lite tills jag hittade en pösig vit blus och ett par slitna jeans. Jag höll upp dom för Anna och hon nickade.

"Ta dem du!" Sa hon när jag kom ut ur badrummet igen.

"Du ser ju skit bra ut i dom! Du kan faktiskt få dom, är för små för mig ändå." Sa hon och log.

"Tack så jättemycket!" Sa jag innan jag gick. Detta hade faktiskt gått ganska bra ändå. Mina farhågor var som bortsvepta och jag var inte alls lika nervös inför lägerelden.

"Jenny" Mumlade han för sig själv.

Båda satt hukade på golvet. Jag kände igen mig direkt och började tänka på alla tonårs filmer man sett som liten när det var i just denna scenen, när paret reste sig upp, som dom kysstes.

När vi reste på oss så gick det långsammare än jag trodde. Det var som om båda ville ha ögonkontakt. Det var svårt. Nästan omöjligt att slita blicken.

Till slut så harklade jag mig och båda tittade generat ner i golvet.

Jag såg mig desperat omkring medan jag letade efter något som jag kunde prata om.

"Vill du ha lite... ehm.. Vatten?"

Jag ångrade mig att jag frågade.

"Oj, jag menar läsk!" Sa jag snabbt och tog ut två glas.

"Visst." Sa han och satte sig ner på en av köksstolarna.

Medan jag stod med ryggen vänd mot honom så försökte jag sakta ner andningen. In... ut..... In.... Ut...

Jag harklade mig igen innan jag vände mig om, ställde ner glasen på bordet, satte mig ner och började anteckna.

Jag kände hur han iakttog mig medan jag skrev ner allt han hade sagt på vägen hem.

Jag tittade up på honom igen efter tio minuter.

"Så! Var det nåt mer? Typ legender?" Frågade jag och lutade mig bakåt på stolen.

"Jag tänkte faktiskt att, asså... Om du skulle vilja... Typ... Ne... Ne.. Det var inget." Sa han.

"Men jo! Säg!"

"Nej.. Du skulle inte vilja."

"Joo!!! Säg nu!" Sa jag och satte händerna i bordet. Han log och lutade sig framåt.

"Jag undrade om du ville komma på en lägereld.. Med min typ.. Stam?"

Jag blev helt tyst.

hans leende försvann och han såg lite desperat ut.

"Asså jag menar inte som en familj grej! Det är typ bara kompisar! Vi berättar om legender och historier om stammen men jag fattar om du inte vill komma det är lugnt!!"

Sa han snabbt och såg nästan lite rädd ut.

"Jo men jag vill komma!" Sa jag och log. Hela hans ansikte lös upp med lycka.

"Okej.." Sa han och log ännu bredare.

"Men jag måste dra nu!" Sa han och ställde sig snabbt upp.

"Okej! Umm.. Vi ses....?"

"I övermorgon!! Kl 8!! På stranden!!" Sa han och sprang ut genom dörren. Jag tittade efter honom och såg hur han försvann rakt in i skogen.

JACOB!!! Jag sprang så fort jag kunde. Jag ville berätta för någon så fort så möjligt. Att jag hittat den mest underbara personen på jorden!

Vad? Frågade Jacob.

JAG HAR HITTAT HENNE!!!!! HON FINNS! HON FINNS!!! Skrek jag i huvudet. Jag ylade samtidigt för att ropa på dom andra.

Vad heter hon? Frågade Jake och började springa mot mig. Han lät gladare nu än vad han gjort förut.

Alla hade skiftat och sprang mot mig och Jake.

Tysta! Låt honom berätta! Sa Jacob och tittade på mig.

Jag tänkte på hennes långa fina hår och stora ögon, hennes hjärtformade ansikte och hennes leende.

Hahaaa! Grattis! När får man träffa tjejen dåra? Frågade Jared.

Plötsligt kände jag igen honom, det var honom jag hade gått in i.

"Jahaa, hej! Jo du, förlåt för det där imorse-" Jag hann inte klart innan han avbröt mig. Han höll fortfarande i mitt ansikte i sina händer, men höll inte så hårt längre. Han var mer, försikigt, som om jag kunde gå sönder hur lätt som helst. Eller som om jag kunde försvinna när som helst.

"Nejnejnejnejnej! Jag ska be om ursäkt!!" Sa han snabbt.

"Jaha.. Näe. Jag ska be om ursäkt. Förlåt. Så nu är det klart." Jag log mot honom och han log tillbaka.

Han kom plötsligt ihåg sina händer och släppte mitt ansikte. Det kändes fel. Att han inte rörde mig längre.

"Är det du som är Black killen?" Frågade jag.

"Menar du Jacob? Jacob Black? Näe.. Han.. Jag känner honom, om du vill träffa honom alltså.." Sa han och tittade ner.

Det var inte förens nu som jag märkte att han var helt blöt.

"Men herregud!! Har du badat eller!" Sa jag och skrattade samtidigt som jag tittade på hans blöta jeans och hår.

"Mmm... Typ.. Jag dök.. Lite..." Sa han.

"Va!? Oj, ja bara du inte fryser så.."

"Hehe, nä jag fryser inte så lätt!" Sa han och skrattade. Jag log mot honom även om jag inte riktigt förstod vad som var så roligt..

Jag tittade på honom.. Va söt han var ändå.. Fint leende.

"Så varför ville du träffa Jake?" Frågade han.

"Jo, jag håller på med ett skolprojekt om indianerna här omkring. Mina kompisar sa att han visste mycket." Sa jag.

"Jo men jag kan ju hjälpa dig då!" Sa han.

"Jag är ju från den stammen!"

"Tack! Det skulle vara jättesnällt. Umm.. Skulle du ha något emot om vi började nu?" Frågade jag.

"Det är klart att vi kan börja nu!" Sa han och log.

Jag tittade upp på himlen.

"Det ser lite trist ut. Kom hem till mig så kan vi prata där!" Sa jag. Han log och nickade. Det skrämde mig lite, hur jag kunde lita på honom så lätt.

Vi promenerade hem samtidigt som jag berättade för henne om hur många det var som bodde kvar och vilka som en gång varit ledare.

Hennes hus var stort, stort för att vara i La Push. Det hade två våningar och var ganska litet på storleken. Hon öppnade dörren och sa att vi kunde sitta i köket. Jag satte mig ner på en av kökstolarna och tittade på henne medan hon tog fram något att dricka. Hon var så fin.. Med långt mörkbrunt hår och gröna ögon.

"Såå... Hur länge stannar ni i La Push?" Frågade jag nonchalant.

"Jag tror det är permanent." Ja hon medan hon ställde ner två kaffekoppar på köksbordet och vände sig om för att hämta något i sin väska.

"Eller ja, åtminstånde tills jag börjar på universitetet då.." Sa hon och log.

"Hur gammal är du, då?" frågade jag.

"15 fyller 16 i Augusti." Sa hon och log.

"Men.. Hallå? FÖR I HELVETE!" Sa hon och började gräva i väskan.

"Vad-" Men innan jag hann avsluta meningen så hade hon vänt hela sin väska upp och ned på golvet.

Hon bara stod där och stirrade på den.

"HAHAHHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHA!!" Jag kunde inte hjälpa det. Hennes min!

"Åh väldigt roligt!" Sa hon sarkastiskt men log.

Jag hjälpte henne plocka upp sina saker tills hon hittade pennan som låg där nånstans.

"Vad heter du förresten?" Frågade hon.

"Seth. Seth Clearwater. Vad heter du?"

"Vilket fint namn.. Jag heter Jenny. Jenny Forest."

"Så.. Ni har 3 veckor på er att göra detta arbete, det ska bestå av en film och en uppsats. Gör ert bästa vi snackar 40% av era slutbetyg här." Sa Mr. Dickson och lyfte på ett av sina ögonbryn. Klockan ringde och alla gick till lunchen.

Jag tog en portion av det som såg ätbart ut och satte mig ensamt vid ett bord borta vid fönstret.

Jag såg ut på skogen medan jag petade på min bagel. Jaha... vad skulle jag skriva om då? Träd? Ekorrar?

Hans ögonbryn skulle nog resa sig ända till hårfästet då.

Någon harklade sig lite diskret bakom mig. Jag vände mig om och möttes av tre par ögon.

"Hej." sa jag automatiskt och log.

Den korta blonda tjejen log tillbaka.

"Hej! Jag heter Anna!" Sa hon och satte sig ner bredvid mig. Den mörka killen med snagg och fotbollströja satte sig ner bredvid henne och den brunhåriga killen satte sig mittemot mig.

"Detta är Charles!" Sa hon och pekade på den mörka killen. Han log brett åt mig och sträckte sig över bordet för att skaka hand.

"Tjoo! Trevligt att träffas!" Jag log tillbaka "Detsamma!"

"Och det är Ethan" Sa Anna. Ethan tittade på mig och log.

"Jag heter Jenny." Sa jag och tittade lite noggrannare på dom.

Anna var kort och hade kritvitt, spikrakt, blont hår som hängde i en snelugg för ögonen. Hon var söt med blek hy och bruna ögon.

Charles var lång... Väldigt lång. Han hade stora muskler och han var svart som natten, snygg var han, med riktigt mörka ögon och ett stort leende.

Ethan var också lång, han hade mörkt hår och var lite solbränd, han såg italiensk ut, men han hade väldigt ljusa ögon.

Alla tre var riktigt trevliga och bodde i Forks allesammans. Det visade sig att Ethan och Charles gick i årskursen över mig och Anna, men att Anna satt bakom mig på nästan varje lektion.

"Men du? Du bor väl i La Push?" Frågade Anna efter att vi diskuterat vad vi skulle skriva om.

"... Jo...?" Svarade jag medan jag tuggade på min bagel.

"Du kan ju... Hur man säger? Forshka om dom??" Sa Ethan, det visade sig att han var fransk och bröt väldigt starkt.

"Vilka?"

"Indian stammen!" Svarade Anna.

"Jahaa, men vaddå? Ska jag gå runt och intervjua dom då eller?" Frågade jag.

"Höhö Black familjen har ju ganska hög status där. Dom kan du fråga." Sa Charles.

"Jo, det kanske jag ska göra. Vi får se. Men jävlar!! Vi börjar om tre minuter Anna!"

"Shit! Kom så går vi, hon gav Charles en kyss på kinden och Ethan en klapp på huvudet, sedan sprang vi till biologi lektionen.

STANNA DÄR!!! Skrek Jacob på mig, han hade en tendens att tänka oerhört högt..

Men jag stannade såklart.

Något är FEL! Fortsatte han. Och han hade rätt, något kändes udda. Jag drog bort överläppen och visade tänderna.

Jag kände hur han försvann och efter några sekunder så var jag ensam.

Jag började springa runt i skogen och letade efter spår. Det var ingen vampyr. Jag var helt säker på det.

Jag sprang runt i flera timmar utan att hitta något spår och utan att Jacob kom tillbaka.

Det kändes lite tomt i huvudet.

Jag drog med tassarna över den jordiga marken.

Jag tog satts och sköt mig själv framåt in i skogen. Farten var helt otrolig.

Jag ylade högt och tryckte mig snabbare framåt.

Jag ylade en gång till men avbröts i mitten av att jag ramlade ner för ett stup. Samma stup som Bella dykt från för flera år sedan.

Sen bröt jag genom vattenytan. Jag debatterade en kort sekund om det vore smartare att skifta tillbaka till min människo kropp men kom på att det skulle vara varmare och lättare att simma mot strömmen när jag var varg.

Pauls, Jareds, Sams, Embrys och Jacobs röster trängde in i huvudet.

Quils skratt var uppenbart och högt.

Dom skulle aldrig släppa det här, jag tittade upp och där stod alla 6 och tittade på mig. Quil och Embry låg däremot på rygg och skakade. Av skratt.

PASSA ER JÄVLIGT NOGA! Varnade jag dom.

Ja,ja,ja! Svarade Quil och ställde sig upp.

Simma upp på land och håll dig i människo skepnad tills jag kallar på dig. Sa Jacob. Han var arg uppenbarligen.

Visst! Svarade jag

Quil stick hem och lägg några kläder på stranden till Seth. Sa Sam.

Ha.Ha.Ha. Väldigt roligt. Svarade jag. Men dom hade redan gått.

Det tog mig en stund att komma upp på land. Och efter 20m så lyckades jag komma upp på grunt vatten. Jag bytte skepnad snabbt och tittade vilt omkring mig efter kläder. Och som tur var så låg det ett par jeans på stranden. Dom låg någorlunda nära vattnet så jag hämtade dom och satte på mig i det grunda.

När jag gick längs stranden så kändes mina ben som gummi och jag var tvungen att stanna vid en stor sten för att kunna vila lite. Jag tog tag i stenen och försökte andas i normal takt. Jävlar vad det var strömt!

Jag hörde att någon gick längs stranden men jag orkade inte bry mig. Det var säkert Quil som kommit för att skratta lite mer åt mig.

"Är det du so-"

"Stick härifrån!" Väste jag utan att titta upp.

"Va?"

Jag tittade snabbt upp när jag inte kände igen rösten.

Shit också....

Efter gympan så var jag helt utmattad och var helt säker på att jag skulle dö på vägen hem.

"EY! JENNY!" Charles mörka bas hördes över hela parkeringen. Anna, Charles och Ethan stod vid en röd van längst bort på parkeringen. Jag sprang över till dom.

"Haha! Du trodde väl inte att vi skulle låta dig GÅ hem!" Skrattade Anna.

Jag satte mig ner längst bak tillsammans med Anna i Ethans 'Groovy van'. Vi bestämde att vi skulle måla den alla fyra på Lördag. Dom släppte av mig vid stranden.

"Black killen bor här nånstans!" Sa Charles.

Jag log för mig själv när jag gick på stranden. Jag hade knappats trott att det skulle gå såhär bra på första dagen.

Nu gällde det bara att hitta den där Black. Hmm.. Jag gick längs stranden en stund tills jag kom till ett litet rött hus som låg inbäddad i en liten skog precis där stranden slutade.

På den svarta brevlådan stod det B. Black det måste ju vara här då.

Jag knackade på dörren. Inget svar. Knack. Inget svar. Det var uppenbarligen ingen hemma. Skit också!!

Jag gick tillbaks längs stranden med rask takt tills en skugga lite längre bort fick mig att sakta ner. Jag joggade fram till pojken. Han hade ryggen mot mig och lutade sig mot en sten.

Det kanske var Black killen.

"Är det du so-" Började jag men han avbröt mig.

"Stick härifrån!" väste han.

"Va?" Vad hade jag gjort?

Han tittade på mig och hans ansiktsuttryck blev förskräckt han stirrade på mig i ungefär tre sekunder.

"Oj! Shit! Förlåt! Jag trodde att du var någon annan!" Förklarade han och kom fram till mig.

Sedan stannade han igen och stirrade på mig.

"Nä det är lugnt." Sa jag och log. Han stirrade på mig men plötsligt gav han mig ett stort leende.

Utan förvarning så tog han mitt ansikte emellan sina jättehänder.

"Vad gör du!?" lyckades jag fråga men han var för stark. Han gjorde inget. Han bara... Tittade på mig.

"MEN DET ÄR JU DU!!" Utbrast han plötsligt.

Jag mumlade, puttade bort henne med handen och vände mig om.

Då satte hon sig på mig. Först ignorerade jag det.. Tills jag upptäckte att hon var naken.

"MEN FÖR I HELVETE!!" Skrek jag när jag hoppade upp ur sängen och höll henne på en armlängds avstånd.

"Du systej! Du dum!" anklagade hon mig och pekade på mig med sitt lilla finger.

Jag satte ner henne på golvet och tittade snabbt på klockan.

7:30... Jag gäspade och.. 7:30? ..... 7:30!!!!!!!!

Jag gav ifrån mig ett gällt skrik och började springa omkring i rummet. Varför? Varför? Varför packade jag inte upp mina kläder igår kväll!? Jag började förtvivlat slänga ut mina kläder över golvet i ett desperat sökande efter något snyggt. Allt detta svärande och klädslängande tyckte visst Sadie var ganska underhållande så jag kastade en tröja på henne... Som jag snabbt ångrade eftersom hon satte sig på den.

Efter 5 minuter gav jag upp och drog på mig det som jag slängt fram. Jag såg mig snabbt i spegeln och tittade på klockan.. 7:35... Ok... 5min till sminket och håret får räcka, sen springer jag som fan!

Jag satte upp håret i en slarvig bulle och täckte några finnar, fanns ingen tid för mascara.

Jag sprang ner för trapporna och ut genom dörren innan mina föräldrar hunnit reagera. Det blev alltid så mycket frågor när jag pratade med dom.

Ok. Nu hade jag 20min på mig att springa till skolan i Forks.

Jag började springa och tittade ner på klockan då och då. Helt plötsligt sprang jag in i något varmt.

"Men shit!" Utbrast jag. Jag tittade upp på en stor, vältränad kille. Han tittade inte ens ner.

Han såg lite rädd ut. Men han tittade inte ner. Han hade kort svart hår och bara ett par jeans på sig.

Han mumlade förlåt och sprang in i skogen.

"Jävla idiot" sa jag och fortsatte springa. När jag kom till parkeringen så var ingen där och klockan var 8:05.

Första dagen. Sen. Härligt.

Jag sprang in till expeditionen där jag fick ett schema.

Första lektionen.... Hmmm..... Historia.... Sal..... 36A!

Då var det bara 3 trappor kvar att springa upp!! U-N-D-E-R-B-A-R-T...

Leah kysste Josh och prästen förklarade dom man och fru.

Jag var så glad för hennes skull, detta var vad hon alltid velat och nu hade hon det.

Jag ställde mig upp tillsammans med min mamma och gästerna. Jag kände hur det stack till i ögonen men jag bet mig hårt i läppen och svalde ner gråten.

Efterfesten var för kort, jag ville ha mer tid med Leah. Tacka henne, för att även om hon varit en riktig bitch, så har hon alltid funnits där.

När Sam och Emily sagt ett gråtmilt farväl så smög jag fram och kramade henne.

"Tänker du lämna vargarna nu?" viskade jag med ett leende.

Hon skrattade och gav mig en snabb puss på kinden.

"Det får vi se när jag kommer hem."

Jag gav Josh en dunk i ryggen, men när alla stod och vinkade till dom så gick jag bort till borden och torkade ilsket bort en tår.

Jacob dunkade mig i ryggen och skrattade.

"Inte lätt att bli ensambarn ett tag nu va?" Skrattade han. Nessie satt på hans axlar och gav ifrån sig ett bubblande skratt.

Jacob satte ner henne på marken och jag satte mig ner på knä så att vi var på samma nivå.

"Har du ätit nån tårta da!?" Viskade jag. Tre år var hon nu men hon såg ut som en åttaåring.

Hon skakade på huvudet och lade sin hand på min kind.

"Du! Passa dig!" Sa jag och log mot henne.

Sam och Emily kom fram till oss. Sam höll 2 åriga Joshua i handen och hög gravida Emily höll i Joshuas tvillingsyster Louise.

Det kändes skönt att det hade blivit så bra mellan Jacobs klan och Sams.

"Jag tror nog jag tar en runda." Sa jag och log.

"Visst!" Sa Jacob samtidigt som han försökte få bort Nessie från sitt ben.

Jag gick bakom huset och drog av mig skjortan. Sedan sprang jag in i skogen.

Nästa morgon vaknade jag av Jacobs ylande.

"Faaaaaaaaaaaan....." Grymtade jag. Men Jacob ylade igen, och igen, och igen.

Jag fattade att något var fel så jag hoppade upp ur sängen och sprang igenom trädgården.

Tröttheten var som bortblåst. Och jag märkte nästan inte att jag råkade gå in i någon. En tjej.

Jag mumlade förlåt och sprang in i skogen.

Inget svar.

Inget svar.

Jacob lät fundersam.

Jag sprang vägen mellan La Push och Forks.

Jacob grymtade till svar.

Men... Jag kisade mellan träden. En tjej som sprang. Juste!! Hon tjejen som jag gick in i.

Kanske borde säga förlåt..

Ja, det är nog bäst så.

Fan... Jag har inga kläder...

Men.. Ändå.. Hon kanske behöver hjälp... Med... Något..

Jag sprang bredvid henne i skogen medan hon sprang på trottoaren.

Hon såg sig snabbt omkring och i en tredjedels sekund så möttes våra ögon.

Shit..

Jag vände om och sprang tillbaka.

Jag måste träffa henne igen. Jag bara måste.